Djaurmännen

Denna väg mot Sanda kyrka – på gotländska kallad Djaurgatu – följer en flack grusås, som under forntid använts för begravningar. Längsmed och på båda sidor om vägen ligger gravar från brons- och järnålder. Det visar att landsvägen kan vara ungefär samma ålder, omkring 3500 år.

På detta gravfält finns stensatta gravar – så kallade stensättningar – samt ett antal stenar, vilka en gång varit resta. Två av gravarna har tydliga kanter lagda av stora stenar. Söder om dem finns en eller två sydstenar. Seden att resa stenar vid gravar förekommer under både brons- och järnåldern. Varför man gjorde så, vet man inte säkert.

Märkligast är nog de stora nästan i rad liggande stenarna. I toppen har de alla en eller flera skålgropar – runda nedslipade gropar, som använts vid den hedniska kulten.  På två av stenarna är de sammanbundna av en ränna.

I alla tider har dessa stenar förbryllat och än idag hopar sig frågorna: Gjordes offergroparna före eller efter det att stenarna blivit liggande? Vad offrade man i dem? Blotade man här och lät offerblodet rinna från översta skålen ner över stenen?

Strelow återberättar i sin krönika ”Cronica Guthilandorum” från år 1633, följande sägen om dessa stenar:

Anno 1411 är tre män omvandlade till stenar, mellan Sanda och Klinte med hundar och garn (då fångades harar med garn). Och de ligger till åsyn ännu idag. Det har gått till på följande sätt: Det var fem män som gick ut på påsknatten för att jaga och beta (gillra fällor för) djur. Så ringde det till ottesång. Då gick två män till kyrkan. Tre var trötta och vilade sig och gick inte till kyrkan. Men när de lade sig ner omvandlades de till stenar och även deras hundar och garn. Och denna gata kallas Djurgatan.

De stenar vi ser här troddes alltså vara förstenade människor Djaurmannen0och djur. Under 1600-talet blev händelsen genom förväxling av ord flyttad till jultid. Därför kallas fornlämningen ibland för ”Julmännen”.

Cirka 300 meter längre norrut finns ytterligare ett gravfält med ett stort bronsåldersröse. Både röset och gravarna intill är sedan länge plundrade. Resta stenar samt en stor mängd gråsten mellan dessa gravfält, talar för  att här tidigare kan har varit ett enda stort gravfält.

Texten är avskriven ifrån tavlan på plats och är skriven av Länsmuseet Länsstyrelsen

Powered by WordPress. Designed by Woo Themes